Sannes Sanning.

Precis hemkommen från jobb. Jävla skitmög. Helgerna på donkan kan dra sig någonstans. Herregud vad alla stirrar omkring. Seriöst alltså. De springer verkligen i förvirrade cirklar utan att göra något vettigt. Har stått i köket med tre andra. De har spungit in i mig (inte bara nätt utan verkligen totalkrockat rakt in i mig), skrikit förvirrande svar till kassa o DT, lagt hel fel grejer o varit helstressade. Ni vet så man verkligen hör på rösten när de säger något att de är stressade o nervösa? Ungefär som en tio-åring som ska redovisa inför ett helt gymnasium. O mitt i det kaoset stod jag helt lugnt o var (ursäkta min överlägsenhet) bäst. Hur kan man helt ärlig stirra upp sig på det sättet? Vi var fyra man i köket o sålde 8.000 i timmen ungefär. Jag har sålt 10.000 med bara två man. Jag FATTAR inte det. O inte hjälper det att säga till dem att lugna ner sig för att det går bättre då heller. Nej, nej. Då tittar de på mig med vidöppna förskräckta ögon o stressar ännu mer.

De första timmarna skrattade jag bara åt dem stackars satarna. Men man kan inte stänga ute hur länge som helst, o jag är fortfarande irriterad. Nej, det blir att dränka sorger ikväll igen.