Sannes Sanning.

Mitt andra möte var med en gammal arbetskollega från donkan. Har inte sett henne på lite mer än ett halvår skulle jag tippa på. Men satan vad det hänt grejer på den tiden! Måste bara inflika att hon är helsvensk här. Kände knappt igen henne. Varför, undrar ni säkert? Jo, hon hade slöja på sig. Hon har nämligen träffat en kille, konverterat till islam, gift sig o flyttar till Syrien.

Hjälp.

Det har varit en mötesrik dag idag.

Möte ett inträffade på väg från jobb. När jag korsade Amagertorv såg jag ett ansikte som såg bekant ut. Kunde inte riktigt placera det bara. Han tittade som fan på mig med, o DÅ insåg jag. Vi reste tillsammans i Thailand i ungefär en vecka när jag backpackade. Han o tjejen han åkte med då bodde vid tillfället båda i Stockholm. Men nu har de uppenbarligen flyttat till Köpenhamn. HELT galet!

Han: Du MÅSTE prata med Jessica!

Jag (i hans telefon): HEEEJ!

Hon: Ehm.. Hej?

Jag (överentusiastisk): Gissa veeeeem?!

Hon (lagom glad): Ärligt talat, ingen aning.

Jag: Någon du träffade i Thailand...!

Hon (mer entusiastisk än mig): Men HEEEEEEJJ!!!!!



Världen känns så SJUKT liten ibland.

O bara precis därför har jag groggat med mig själv som sällskap medan jag packat väskan inför imorgon. O ska nu efter lite övertalning ner till parken o se på den obligatoriska valborgsbrasan. Fast mitt flyg lyfter om exakt 12 timmar o jag inte packat klart än.

En kollega från en av min chefs andra restauranger var inne o hälsade på. Hans flickvän jobbade hos oss för ett tag sen. Efter att vi snackat lite frågade jag om hon var okej.

"Not really. But she is tough", svarade han.

Det är sånt jag tycker är gulligt. Extremt gulligt. Inga meningslösa ord eller löften om kärlek för alltid. Nej, ärlighet o att man verkligen tror på personen. Han har gett mig hoppet om mänskligheten tillbaka.

Egentligen skulle jag bara smaka macho nacho burgaren med Marcus (ja, har man jobbat på McDonald's för länge får man konstiga intressen), men det slutade med att vi satt utanför en sportsbar eftersom det var för fullt inne o tittade på returmatchen barca-inter. Har nästan börjat lära mig fotboll nu. Inte för att jag tycker det är så hemskt kul, men man får dricka utan anledning o kan alltid snacka massa skit. Måste bara jobba liiite mer på mina skrik.

Sen slutade Carro, o vi tog oss igenom halva malmö med en dammsugare o en mopp. Det var kul.






Sjukt coolt att denna bilden ser helt paparazzi ut.

"Tänk om vi varit kändisar, undrar vad tidningarna satt för rubriker imorgon då?" undrade hon. Bra fråga.

Visst, de har börjat ha tre reklamer istället för två i entimmarsprogram. Men alltså. Jag tände en cigg när reklamen var slut o hann inte ens röka upp den innan det var reklam igen. Det kan fan inte vara hälsosamt.

Jag vet. Men det här med att jobba mer än heltid i dk o dessutom ha tre timmars pendling varje dag tar på krafterna. O när jag väl lyckas trolla fram krafter använder jag dem till att leka social.

Som tur är har jag ett annat jobb på g. Eller egentligen har jag redan fått det (lycka!), måste klara en registerkontroll först bara.

Inte det lättaste. Det förflutna förföljer en alltid.

Han skickar bilder på hur han har det.

Exempel:

"Jag tänder på folk i skitiga converse."


Ibland tror jag att de härligaste människorna i världen finns uteslutet omkring mig.

Det tog bara fyra timmar att fixa mitt hår. Men ja. Har man kammat ut dreads o försökt färga bort knallröd färg hemma de senaste åren är det inte precis lätt.



Jag fick världens vidrigaste skolflickefrisyr ett tag.




Vi tog kaffe/salamimackafrånpizzerian paus bland alla hårfärger.




Jag liknade en hånleende Ceasar.




O monica hittade en lång metallsak i sin sko.


Det tog några timmar till, men sen var vi äntligen klara. Eller ja. För henne var det nog äntligen. För mig var det mer som en tjejkväll. Snacka massa skit medan någon pillar med ens hår liksom. Hur bra som helst.

Vakna 06 för att jobba 8 timmar utan rast o mat, springa till metro, tåg o buss för att hinna i tid till intervjun som börjar exakt 12 timmar efter klockan ringde o där man måste vara pigg o positiv som satan.

Livet är tufft.

För jag har min lediga dag idag. Det innebar av någon konstig anledning fotboll (har aldrig fattat grejen med det egentligen) o cider på någon random pub igår. Idag blir det frisören. Känns jättekonstigt egentligen, jag går aldrig till frisören. Jag färgar håret själv o tvingar vänner att klippa mig. Snacka om att vara snål, jag vet. Men jag tycker det blir lika bra, jag lär mig något o om det blir fel har jag bara mig själv att skylla. Dessutom är det en social grej med hårfärgningskväll.

Men alltså. Har en vän som blivit frisör, o när hon gick sin utbildning var jag hennes offer ett par gånger. Så nu ska jag bege mig dit igen, o hoppas på det bästa. Chao.

En kollegas nära vän begick självmord. Eftersom min kollega inte ville berätta det för honom själv (han är ju som han är) fick jag förklara för honom.


Jag: She's sad, she can't come to work. Her friend killed herself.

Min chef: Ha! That girl make ME wanna kill myself!


Sen gick han. Förstår ni om man blir frustrerad ibland eller?

Mitt under ruschen kommer en kollega springande med panik i blicken.

Hon: Det är bajs i trappan.

Vi: VA?!

Hon: Det ligger BAJS på trappan!!


O ja. Helt seriöst var det bajs i trappan. Trappan ner till källaren som också är en stor matsal. O där det satt en massa gäster. Vi lyckades få diskaren att torka bort det. O det var inte "jag har trampat i hundskit"-bajs, utan riktiga klumpar.

Vår teori är att någon haft så kraftig diarré att det läckt ner genom byxbenen. Vidrigt var det i alla fall. O inte blev det bättre av att en av gästerna som satt precis bredvid trappan fick det i maten...

Ja, jag har haft en händelserik dag.

Vi är alldeles för långt ifrån varandra. 3 632 kilometer enligt googlemaps.




Men vi kan väl vara kära ändå?